No moore roströda köksluckor..! Har slitit som ett djur, och sen kom finaste Marikisen och hjälpte mig att skruva fast handtagen och att sätta tillbaka luckorna, vilket visade sig vara ett smärre pussel då köket är gammalt och platsbyggt och en lucka bara passar på ETT ställe... Jaja, nu sitter allt där det ska och är jävligt snyggt om jag får säga det själv..!

Före:

Efter:

Fick hem inte mindre än TRE stylingverktyg från Björn Axén i fredags och idag testade jag den första, flexi curler setet. Smidigt, enkelt och snabbt fick jag till min "vanliga" look, wohoo, I like it a LOT!

Långhelg och Sandran har också luftat vingarna. Tog en rymmarfärd och hamnade b la på skojig saloon komplett med roliga små skåp och hade det trevligt.

Dan därpå var det skivsläpp på Hellmer med The Sensitives och Vietcong Pornsurfers spelade också. Mycket trevligt det med, och så klämdes det in en förfest hos exmaken i hans nya lägenhet innan, awesome!

Partaj

Mer partaj

Jägermeistermasitermaffian

Vackra Livan

Glada ligan

Alltså det är ju onsdag. Men det är liksom fredag för att det är röd dag imorgon. Och i och med att det är onsdag så är det lillördag. Med andra ord vaknade jag så förvirrad så att jag somnade om och nära nog försov mig.

Vad gör man då en onsdagsfredagslördag? Enligt sonen river man sönder byxorna när i ett försök att vara Hulken.

Enligt mig och lillaste Lotta så tapetserar man om mitt vardagsrum. Eller ja, jag tapetserade väl mest, Lottan underhöll väl glinen mest. Men snyggt blev det i varje fall. Fan va bra vi är!

Skamsen Hulk

Sandra i tapetserartagen

Resultatet!

Jag fick en fråga av en äldre kollega om vad min blogg handlade om. Jag fick fundera länge, sen kom svaret "eeeh, ah typ mig?"

Kollegan var inte nöjd. Det måste tydligen gå att kategorisera en blogg. En modeblogg skulle jag tydligen ha, för jag "är ju alltid så piffig". Hm. Modeblogg..? Är det nåt den här bloggen INTE avhandlat särdeles ofta så är det väl just mode. Dels för att jag klär mig som jag vill, och dels för att jag är på tok för oseriös för att hålla på och fota allt jag sätter på mig och hålla reda på var och när jag har köpt det. Förövrigt är hälften ändå köpt på Tradera och andra hälften på Myrorna, så det skulle bli tämligen tjatigt. Men ändå.

Men för din skull kära kollega gör jag det, one time only:

Kofta, myrorna, linne, hm, jeans, Zara.

Jag har under en längre tid, eller ja, för att vara ärlig kanske under större delen av mitt liv, inte gillat att prata om det här, men nu har det kommit till en punkt då det inte längre går att gå runt och låtsats som ingenting. Mina närmaste tycker att det inte går för sig längre, och rent ärligt, så börjar det bli lite för pillrigt för en annan att mörka.

This is the deal:

Jag har en kronisk autoimmun sjukdom som heter SLE, kanske mer känd som Lupus, som den kallas i USA. Jag har troligtvis haft det sen jag var liten, första symtomen (hudutslag och febertoppar) visade sig i 3-4årsåldern. Förutom den oinbjudna gästen har jag även Sjögrens syndrom, epilepsi, trilskande njurar, en cysta i höger framlob i hjärnan (som jag under perioden augusti 2011-april 2012 inte visste om det var en tumör eller ej) samt en massa andra små skavanker under årens lopp så som hjärnhinneinflammation, hjärtsäcksinflammation, äggledarinflammation, upprepade ögoninflammationer, hudutslag, senskideinflammationer i händer och fötter, muskelfästesinflammationer, lunginflammationer, lungsäcksinflammationer, reumatisk värk, feberepisoder på 40+, ett helt värdelöst immunförsvar som gör mig mottaglig för typ alla små äckliga virus som cirkulerar, and the list goes on and on and on… Just nu utreds jag för något så mysigt som glutenintolerans, då jag tappat 22 kg på lite drygt ett halvår och har brist på folsyra, b-vitamin, järn, kalium och ett gäng andra viktiga grejer, och tydligen så är just det här med glutenintolerans en vanlig bi-sjukdom till SLE, så varför ska inte jag få full pott liksom..?

Jag har en sån där snygg röd maxi-dosett för alla mina piller, och sen försöker jag ta mina mediciner så diskret som möjligt, ibland lyckas jag, ibland inte. Så nej, alla ni som funderat på om jag hobby-knarkar, det gör jag inte. Jag försöker bara överleva.

Vidare så vet jag att många av mina närmaste som vet om mitt hälsotillstånd har vissa invändningar om hur jag väljer att leva. Jag VET att ni vill mitt bästa. Men se det såhär: jag har ingen som helst fucking aning om hur länge den här jävla skitkroppen som jag utrustats med kommer att hålla. Jag blir såååå jävla stressad av att ta det sådär lugnt som ni vill att jag ska göra. Jag MÅSTE leva såhär, on the edge i tusen knyck med ena foten över avgrunden, för då vet jag att jag åtminstone LEVER och inte behöver ligga där i sjukhussängen och ångra att jag inte passade på medans jag fortfarande kunde, förstår ni..?

Inget av mina hälsotillstånd är direkt livshotande. Jag tar mina mediciner och klarar i normalfall att jobba heltid och leva ”normalt” (så normalt det nu kan vara när man heter Sandra), även om jag just nu är 75% sjukskriven. Ingenting med mina diagnoser gör att det är speciellt synd om mig, eller att jag behöver behandlas annorlunda, ja det skulle väl vara om jag nu är glutenintolerant och du skulle bjuda mig på middag då, men då tar vi det problemet när det dyker upp. Det jag vill ha sagt är att JAG INTE VILL BLI BEHANDLAD ANNORLUNDA. Det är därför jag inte har sagt nåt om du nu känner mig hyffsat bra och inte visste om det här.

Ibland har jag ont och då är jag pissed off och osocial. Det är då jag drar mig undan och inte vill gå ut. Ibland ligger jag på sjukhus. Då vill jag gärna ha besök, för jag hatar (verkligen HATAR) sjukhus. Oftast är jag ”som alla andra” med en liten bonus som innebär medicinintag 5 ggr per dag, men det är väl inget att haka upp sig på tycker jag.

Det här är bland det läskigaste jag har gjort i mitt liv.

Men nu trycker jag på sändknappen och kommer ut.


Ute ur garderoben..!

Jag har inte tummen mitt i handen, och en bra människa oavsett genitalier reder sig själv. På självaste Valborgsmässoafton anlände mitt lass med möbler från Ikea, och just då var jag inte så sugen på att börja skruva. Inte de nästkommande dagarna heller, jag har helt enkelt haft andra, rätt så mycket trevligare saker för mig.

Iallafall. Idag tog jag tag i saker och ting. Jag tog det drygaste paketet först. Alla som nånsin satt ihop en byrå från Ikea vet vad jag pratar om. Det gick rätt bra i början. Sen var det ju naturligtvis så att nån jävel på ikeafabriken sluntit lite när han/hon borrade hålen på ena sidan för skruvarna, och jag blev lite irriterad. Sen hade troligtvis samma Jävla miffo lyckats slinta där en sån där stor åtdragningsmutter skulle få plats - det fick den inte nu. Nånstans här fick jag det traditionella Jag Hatar Ikea Och SKA ALDRIG I HELVETE handla där igen-utbrottet, innan jag lugnade ner mig, mejslade ut hålet lite så att mutterjäveln fick plats och till slut fick jag ihop den förbannade skiten som säkert kommer att hålla ihop Max en månad, som byråar från Ikea traditionsenligt gör.

Fan. Varför köper man skiten, om och om igen..?! Nu står den där iallafall, och den är ju lite snyggare än flyttkartongen sonen fått ha sina kläder i fram till nu. Marginellt, men ändå.

Har haft svårt att sova på sistone. Kanske är all förändring som tar ut sin rätt, faktum är i varje fall att huvudet påminner om en överfull hönsgård med PMS-plågade fjäderfän vid läggdags. Det är helt enkelt fullbelagt och bråkigt.

Angående förändringarna. Skilsmässa är konstiga grejer. Man lever sida vid sida i massor med år, och sen gör man det inte. Klart det är bland mycket annat både förvirrande och sorgligt, men jag är inte direkt en sån som har för vana att gå runt och prata om sånt som jag kanske inte anser att alla har att göra med. Det betyder inte att jag är känslolös eller kall - jag vill helt enkelt inte prata med hela världen om saker som inte angår fler än oss i den närmaste kretsen.

Däremot så är det väldigt många som finner det intressant att prata om andra, skvaller är ju trots allt en av mänsklighetens äldsta hobbys. Att döma utan att varesig tänka eller fråga ingår liksom också i genren, och en skilsmässa är ju förträffligt stoff för verksamheten...

Vad jag egentligen vill ha sagt? Jag vet inte riktigt, men kanske att man inte ska vara så snabb när man dömer. Det gamla ordspråket "du ska aldrig döma någon innan du har gått en mil i dennes skor" känns väldigt nära till hands. Kan vi börja tänka lite mer på det kanske?

Jag ska göra det i varje fall.

Ja ni vet, som hon skitsöta Leila som står där med sina rosiga kinder och blommiga förkläden och åstadkommer det ena kulinariska underverket efter det andra. Sån kommer jag ALDRIG att bli.

Jag köpte ett stort knippe bananer bara för att upptäcka att kidsen bara åt äpplen förra veckan dom var hos mig, vilket innebar att jag hade ett gäng rätt mörka bananer i skåpet right about now. "Banankaka, det är gott" tänkte jag. Du, det vettefan... Jag hade inget smör så jag tog olja, och jag hade inget bikarbonat så jag tog bakpulver och så läste jag inte instruktionerna ordentligt så jag vispade inte socker och ägg pösigt utan bara kastade ihop allt och vispade ihop skiten... Och sen glömde jag kolla när jag stoppade in den i ugnen, så nu får jag höfta lite på tiden också.

Nej. Nån Leila blir det aldrig av mig. Men jag är bra på andra saker, tröstar jag mig med. Jag kommer bara inte på nåt just nu. Min stackars banankaka svettas vidare i ugnen så länge, medan jag funderar vidare...

Jo till slut händer det. Han fyller trettio och odlar skägg enbart för att han fan får göra hur han vill och ställer till med stort partaj! Han är trettio år exkexet och det innebär att vi känt varann i tio år, det är inte klokt egentligen, tid är märkliga grejer... Han fick en drös med massivt roliga saker och var extremt glad och allt var med andra ord precis som sig bör när man firar en jubilar!

Jag avlägsnade mig tillsammans med åtta andra krogsugna partajdeltagare vid elvasnåret i två taxibilar, men har uppdaterats om att festandet pågick till femsnåret på morgonen, komplett med mycket trångt bastubad och drängfulla festdeltagare som ska ha krupit omkring på golvet och mulat in kokosbollar i munnen..! En mycket lyckad trettioårsskiva med andra ord, grattis igen, kära exkex..!

Nu har det varit tyst igen. Jag har grejat som fan, borrat och strykt och ordnat och fixat och sånt. Resultatet? Kolla in:

Jo men det här började ju huuur bra som helst. Jag har seriöst legat i sängen och ömsom skakat i feberfrossa och yrat, och ömsom varit, tja, i det närmaste medvetslös. Influensa kallas det visst, jag kallar det för ettjävlahelvetespåfundfrånhelvetet.

Ont överallt, hosta som jag först misstänkte var astma och därför började oroa mig för mögel i lägenheten, huvudvärk, trasig mage, nej, det är fan inte mycket som funkat på den jävla lekamen alls.

Så mitt nya liv fick ingen vidare bra start får man väl lov att säga. Men det finns ljuspunkter: exkexet som åker och handlar mat, tack! Fina vännen som postar viktigt brev, tack! Mamma och pappa som kånkar och bär grejer och lagar till mat, tack! Och så underbara vännen som skickar två veckotidningar, Ben & Jerrys, en låda Piggelin till barnen och en bukett tulpaner med bud direkt till dörren..! Ibland räcker inte orden till, tack känns lite futtigt...

Och så det oväntade samtalet från en gammal vän såhär på kvällskvisten också. Vi har inte pratat med varann på nästan 10 år, och ändå kändes det som det var typ igår. Otroligt vad tid kan betyda lite ibland..!

Det har varit tyst från mig. Här vill säga. Ingen annanstans. Jag har flyttat, med allt vad det innebär. Jag är inte klar ännu, när blir man det egentligen, undrar jag som är inne på den tjugoåttånde flytten. Verkligen. Jag skyller det på den samiska nomadgenen.

Iallafall. Med hjälp av ett helt tjog underbara människor blev det av, påskafton till trots. Nu är jag här. Jag är förfärligt trött. Men glad. Vemodig. Men glad. Och trött. Ja just det. Det hade jag redan sagt. Men det är jag. Som fan. Några bilder får ni se. Tänk på att jag är trött då.

Jaha, idag då? Gråkallmarsväder ute och tänk om det faktiskt blir istid och pingviner och isbjörnar på gatorna i april i alla fall? Fan vad jag får äta upp det då. Annars har ordet ”hektiskt” fått en helt ny innebörd i vokabulären. Och det enda jag drömmer om på nätterna är flyttkartonger och dammsugare och lustigt nog, ost. Min kropp måste ha fått nån form av kalcium alternativt fettbrist, för ost verkar vara den ultimata formen av föda för mig just nu. På lunchen ska jag handla massor av ost och bröd och besöka en av mina favoritmänniskor och frossa.

För att dölja min cheesy-smell så spritzar jag på mig lite extra av min nya underbara parfym..!

Toppnot: Pink Peppercorns, Cranberry, Tamarind Blossom
Hjärtnot: Black Violet, Cacao, Hellebore Rose
Basnot: Patchouli, Massoia Wood, Vanilla